Jag längtar efter den dagen då jag kan säga
lika kallt som dig "jag tycker inte om dig
längre".
För den känslan kommer vara underbar.
Har aldrig någonsin tidigare i mitt liv
krypit efter någon och förklarat mina
känslor så mycket som nu.
Har alltid känt att jag klarar mig hellre
ensam än att "behöva sänka mig lågt" och
krypa efter någon.
Att kunna visa känslor och prata om sina
känslor sägs vara bra?
Va fan då för å till vilken nytta.

Börjar kännas patetiskt
och med den känslan hoppas jag att det
snart är ur världen.
Men det är ju bara vad jag hoppas....
För på något sätt hur jag än försöker så
hamnar jag alltid tillbaka på ruta 1 ändå.

Massa blaj som vanligt...
Men en vacker dag kommer min blogg handla
om mitt välmående, kärlek å glädje.
Ska bara ta mig ur det här helvetes "hålet"
jag befinner mig i nu.

Pöss på er <3