Jahopp då va det dags att rycka upp sig å gå vidare
för miljonte gången typ...
Fan att jag inte hittar styrkan att bara nonchalera å
släppa å gå vidare i livet.
Finns ju en hel del annat man missar på vägen bara
för att man går runt så här.
Lätt å skriva om det å hur man ska göra, men när
magkänslan å ångesten kryper på så går det fan
inte att stoppa.
Men jag måste hitta min självkänsla för vem fan
vill krypa runt på knäna för nån som inte är värd det.
Vet ju sen länge att det är över och inga tveksamheter
om det, men när man ändå trots detta ska umgås å
hjälpas åt å tom dela säng.
Då blir mitt huvud ännu mer omvridet. För vad handlar
allt det om?
Det passar så länge Hanna är på gott humör
å inte grubblar eller undrar. Men när allt det jobbiga kommer
över mig och jag faktiskt undrar då ska jag bara bita ihop å
vara glad för att umgås??
Kanske får skylla mig själv att jag inte hittar styrkan att säga nej.
Men hoppet är väl ändå det sista som överger människan...
Skulle vilja att min lilla styrka som finns i kroppen gör att
jag kan hitta en lösning på allt. Vad en lösning är för ngt, det
vet jag inte i dagsläget....
Men när jag väl kommit över dig kommer jag aldrig att se
tillbaka för det är det inte värt....
Ännu ett känslomässigt tråkigt inlägg, kanske ska börja skriva
i min dagbok istället....
Men det är ju frivilligt att läsa....
pöss på er som står ut ialf <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar